Trewick

Pratar självklart om mig själv och min oförmåga att uppdatera. Har alltid haft svårt att sätta mig ned och skriva när jag verkligen ska så tar det lite som det kommer.

Roligt att se saker man gjort ligga på internet och visas på tv. Pratar då självklart om det eminenta tvprogrammet Kamikaze på ztv. Där jag även fått medverka i en sketch framför kameran. Roligt helt klart. Även om de inte är allt för kvicka med att lägga upp de nya programmen där.
Helgen tillbringades i vår huvudstad med att spela in nya sketcher, kolla lite på de framtida programmen och gå på årets bästa 30-årsfest. Mycket roligt folk även om jag inte kände så många i början. Bara att köra och lära känna så många man bara kan. Väldigt mycket folk jag skulle vilja träffa igen.

Söndagen såg mörk ut när det visade sig att det inte fanns några sittplatser på tåget för oss med obokade biljetter. Något som såg ut som mardrömsresa blev till en femtimmars fika i resturangvagnen där det sänktes tre koppar te i mycket gott sällskap. Tack så mycket H. :) 
Tar lätt en plats på topp 1 tågresor, även om jag kände mig väldigt trött på grund av sömnbristen.

Nu sitter jag hemma i fädernehemmet och funderar över vad jag egentligen skrivit. Känner att detta inlägg är ganska oviktigt om man inte vill veta exakt var jag befunnit mig de senaste dagarna. Men eftersom ni få tappra som tragglar sig igenom mina texter med jämna mellanrum antagligen gör det för att hålla er uppdaterade på mig så får ni ta det med en klackspark.

Två böcker på tre dagar har också avverkats och det lär bli ännu en imorgon på tåget. Förhoppningsvis får jag läst lite i kursboken osså.

Senare idag är det Persiskt nyår, men redan nu så är jag ett år äldre.
Nu är det 21 år sedan jag kom till världen.
Tiden har gått snabbt, men det är väl som man säger. Tiden går snabbt om man har roligt.
Och roligt har jag haft, även om fysiktimmarna på gymnasiet känns som om de var lika långa som de tre veckor jag spenderat i huvudstaden.
Men även på fysiklektionerna hade man roligt ibland. Mest på grund av de fula listorna som skickades runt och det viskande snacket med de andra ointresserade.

När jag tänker efter så har jag haft mycket roligt i mina dagar. Finns så mycket minnen och då är man inte ens halvvägs igenom livet. Känns riktigt gött faktiskt. Mycket roligt kvar får man hoppas.
Klart det har hänt tråkiga saker också. Men det har jag bestämt att jag inte ska tänka på.
Känns som det kan bli ett riktigt bra år det här.
Man ska alltid vara optimistisk har jag lärt mig.
Siktar man mot stjärnorna så hamnar man på Mars?
Nu ska jag knyta mig i alla fall.

Som Dylan Moran har sagt  om fransmän
"chocolate bread! that's how they start the day! it's only gonna escalate from there - by lunchtime you're fucking everyone you know!"  

Förövrigt måste Cheers vara det sämsta som någonsin gjorts.

Efter att ha sett all stand-up som fanns på youtube med min favorit Dylan Moran i Söndags så satt jag och funderade på lite saker som han skämtat om.
Tänk att man går ut på krogen full som satan med tanken om att träffa den rätta (eller få ligga beroende vad man prioriterar),.
Du kan gå hem med en tjej/kille som du aldrig har träffat innan och bestämma dig för att det är den här personen du tänker spendera resten av ditt liv med.
Man träffar alltså någon som man verkligen vill ha.
Men du skulle aldrig köpa en mikrovågsugn på fyllan direkt eller? Eller investera i fonder?
Hur kan man då tänka sig en att skaffa en partner på fyllan då?
Borde inte det vara dumt egentligen?
Bara en tanke.

En vecka i Stockholm gick precis så snabbt som jag trodde.
Det har varit underbart roligt, mycket att göra och en hel del nya bekantskaper.
Vi har sett på mycket Scrubs i lägenheten. Vi har haft besök både från Ystad och av Bro-Linn.
Jag har gått till Sundbyberg från Gamla stan mitt i natten efter att ha nattredigerat bara för att gå upp fyra timmar senare för att gå på två möten.
Stockholm by night är vackert faktiskt. Speciellt om man följer vattnet. Bra musik i lurarna på det och en underbar promenad är ett faktum.

Att sitta här lite över en vecka efter att ha fått ett samtal om jag ville ha praktik och faktiskt känna mig hemma är helt fantastiskt. Kan bero på det underbara sällskapet. Robin och Filip delar min sjuka humor till viss del så det blir väldigt trevliga kvällar i lägenheten.

Framför allt är jag stolt över att jag tog chansen.
Att jag ville åka.
Att jag sa att jag kunde ta jobbet.
Att jag åkte upp till Stockholm cirka 36 timmar efter jag fått samtalet och då redan fått ett rum som ska vara mitt eget i fyra veckor till.

Att jag fick sådant stöd hemifrån och från LI som sade att hon tyckte jag borde ta det.

Det är som jag alltid brukar säga.
Man måste satsa något för att kunna vinna.
Och spelar man inte för att vinna så kan man lika gärna lägga ned.

Jag såg dem komma emot mig på gatan. Jag såg deras bleka ansikten och mörka kläder. Skräcken fyllde mig och jag hoppades innerligt på att de inte sett eller hört mig.

Regnet öste ner och jag rörde mig långsamt högre upp i portgången där jag gömt mig.

Smattret från regnet och mitt hjärtas högljudda slag var det enda som hördes.

"Förutom min andhämtning!" tänkte jag desperat.

Jag höll andan och stod alldeles stilla medans de två varelserna långsamt svepte förbi.

Jakten verkade vara över för dessa två, annars skulle de nog inte rört sig så öppet. Men då slog det mig att varelserna knappast hade något att frukta från någon här i staden. Inte på natten i alla fall. Då var de obestridda kungar och drottningar.

De jagade och åt de människor som var ute och inte förstod faran. Det var få som faktiskt gjorde det. Jag gjorde det inte förren nyligen och att jag inte trott på det innan det var försent ångrar jag innerligt. Allt jag höll kärt förlorade jag på grund av dessa avskyvärda varelser.

Men jag ska ta allting från början.

Jag kom hit för cirka tre månader sedan även om det känns mycket längre.  Hela mitt liv har jag bott i en liten håla på västkusten och nu är jag här.

Mitt i en större stad, med en lägenhet mitt i centrum. Jag kom hit för att studera journalistik och det har jag gjort flitigt. Även om det kändes tungt att lämna hemmet och alla vänner så var det en befrielse att ta sig därifrån. Denna nyfunna frihet! Att kunna bestämma helt själv. Att vara sin egen herre. Att styra över sitt eget öde och liv. Det måste vara den näst bästa drogen någonsin. Men vilken är den bästa då?

Alkohol? Lsd? Ecstacy? Nej, nej, nej. Det finns bara en sak... Kärlek.

Lite flummigt och väldigt romantiskt, men samtidigt väldigt sant. Det finns nog få som inte håller med mig efter en stunds eftertanke.

Man flyger fram, nästan lättar från marken när man är riktigt kär. Detta är ju i fallet då kärleken är besvarad då förstås. Men det var den i mitt fall.

Linda hette hon och hon var som tagen ur mina romantiska fantasier. Hon var min riddare som kom och räddade mig ur tornet och svepte iväg med mig. Hon tog mig med storm helt enkelt. Jag hade aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet innan, men jag har ångrat mig.

En blick och ett leende så visste jag att vi var ämnade för varandra. Om hon bett mig gifta mig med henne så hade jag gjort det på fläcken. Hon frågade om jag bjöd på kaffe och det gjorde jag.

Det var början på något stort och intensivt. Kärleken drog i oss och förde oss över hela staden och jag älskade henne som jag aldrig älskat någon innan. Hennes rödbruna hår som krullade sig i regnet. Hennes stora leende och härliga skratt. Men framför allt hennes inställning att ta allt med ett skratt. Alltid leendes och alltid nynnandes på en låt, promenerade vi hand i hand på stadens gator. Men det är slut på det nu.

Jag kan höra dem utanför dörren nu. De viskar och knackar. De vet att de inte kommer in utan en inbjudan och tänker jag inte ge dem. Här inne är jag säker för alla utom henne.

Allt gick bra och livet lekte fram tills vårt första uppdrag som journalister. Vi skulle skriva en artikel om Kalmars okulta liv. Vi var eld och lågor över detta. Det var ett äventyr bara att hitta något okult att skriva om. Men efter lite efterforskningar bestämde vi oss för att skriva om "Nattens okrönta härskare", Kalmars vampyrer.

Alltså de människor i Kalmar som låtsades vara vampyrer. Sminkade sig vita, hade huggtänder, cape och drack människoblod. Vi träffade dem första gången på natten då de skulle ut på krogen och slå runt. Jag hade tänkt mig att de skulle vara dårfinkar, men efter en stunds konverserande kom jag underfund med att de var riktigt smarta personer. Att de dessutom var väldigt förföriska fascinerade mig. Inga vanliga töntar det här inte.

På krogen lyckades de dessutom få ihop det med de vackraste männen och kvinnorna på stället. Snart hade alla vampyrer varsin partner som de ömt smekte. Jag och Linda var både chockade och uppspelta av den lätt erotiska stämningen som låg i luften. Vi lämnade stället och begav oss hemåt. Vi diskuterade hur intressant det hade varit och hur fascinerande det var att de faktiskt följde alla vampyrregler och lagar som sägs gälla vampyrer. Jag undrade dock hur nogrannt de följde dem och bestämde mig för att testa. Inför morgondagen beslöt jag mig för att äta något med vitlök till lunch.

Aldrig i mitt liv har jag blivit så chockad som när Marcus, ledaren för vampyrerna. Vägrade närma sig mig på kvällen. Han var arg och sa att jag inte fick följa med dem den kvällen. Linda frågade om vi skulle vänta en dag, men jag visste att hon ville med och sa att hon kunde gå själv. Jag kysste henne adjö och såg hur hon vinkade till mig och försvann iväg med vampyrerna.

Aldrig i mitt liv har jag ångrat ett beslut så mycket. Även om jag inte skulle kunnat ändra på något ändå.

Linda kom inte hem den natten och inte till skolan heller. Oron steg och vampyrerna gick inte att få tag på. Kvällen kom och jag gick ut på de nästan öde gatorna i centrum med hjärtat i halsgropen. En tät dimma hade smugit sig på staden och i den såg jag skuggor och varelser hämtade ur mina värsta mardrömmar.

Min fantasi skapade monster och spöken av allt och jag var rädd. Riktigt rädd.

Men jag var tvungen att hitta henne. Jag tog mig långsamt och försiktigt fram mot platsen där vi tidigare varit med vampyererna. Krogen var inte öppen och gatan låg öde i den tysta staden. Då hörde jag två mansröster som diskuterade kvällens "samling". Jag noterade tyst addressen och tog mig hemåt, och här är jag nu. De två utanför dörren har tystnat och jag tror de är borta. Men man vet aldrig.

Jag har fattat mitt beslut nu. Jag får ta saken i egna händer. Något annat alternativ finns det inte....

(Här ska det ligga ett tidningsurklipp med följande text)

Galen Yxmördare dödade exflickvännen och två andra. Lämnade förvirrat avskedsbrev där han sa att de döda männen var vampyrer. Ledaren för Kalmars vampyrförening Marcus Krona säger till Nyheterna att killen inte kunde ta att flickvännen lämnat honom. Läs mer på sidan 4.

Ända sedan människan lärde sig använda sina händer till något annat än att peta sig i näsan har man letat efter sätt att uttrycka sig på. Mitt favoritsätt av dessa är definitivt att skriva.
Delvis på grund utav att min förmåga att måla de bilder jag vill med pensel är begränsade. De blir aldrig så bra i verkligheten som de är i min huvud. Att jag inte kan sjunga och inte haft tålamod nog till att lära mig spela ett instrument särskilt bra har också det stakat ut min väg.
När jag skriver så blir det allt som oftast som jag tänkt mig. De diffusa tankar som jagar runt i min hjärna blir klarare och mer konkreta med hjälp av papper och penna.
Ja jag använder faktiskt fortfarande dessa hjälpmedel oftare än datorn. Fungerade de för Tolkien, Hemingway och Dickens så lär de duga för mig också. Även om jag knappast ligger på deras nivå.
Med hjälp av penna och papper kan jag måla upp de bilderna som finns i mitt huvud. Jag kan berätta de historier och händelser som snurrar runt där inne. Få ut alla de tankar och idéer som öser ut ur min stundtals överaktiva hjärna.

Alla har vi något verktyg som vi fått för att uttrycka oss. Vissa har en vass tunga, andra kan måla, vissa kan sjunga och några kan skriva. Jag är trots att jag skulle vilja kunna måla lika bra som min syster och far glad över att jag fått skrivandets gåva. Att jag fått talets gåva, att kunna artikulera och berätta historier.

När jag sitter här klockan två på natten och skriver kan jag inte annat än fundera på varför jag inte kan sova.
Under snart två veckor har jag haft stora problem med att somna och även när jag sovit är jag trött och disträ.
Jag går runt i en sorts dvala känns det som. Som om inget egentligen spelar någon roll.
Det kanske beror på vädret. På mörkret som smugit sig på oss nu under hösten. Det kan bero på den snuva som hemsökt mig i flera dagar. Eller så är det något annat.

Men jag trivs inte i mörkret och kylan. Jag känner mig ensam och isolerad på vintern även om jag har vänner som bor nära. Det är väggen av kyla som avskärmar mig. Både mentalt och fysiskt.
Samtidigt kan denna känsla av isolation och ensamhet så lätt brytas genom en kväll i vänners sällskap.
Kanske en flaska glögg och en film.
Att man får en kram av någon i skolan som man inte väntat sig.
Det är sådant som värmer en under den mörka hösten och den kyliga vintern.
Sådant som gör att man faktiskt går upp på morgonen och ler.
Ler mot världen och tänker att
"Världen kanske inte är så kass ändå".

Ibland rasar hela ens värld samman.

Du ligger kvar bland ruinerna och funderar.

Hur fan hamnade jag här?

Ibland är svaret uppenbart.

Ibland inte.

Oftast är du förvirrad.

Och har ingen aning om vad som hänt,

eller vad du gjort för fel.

Varför hon inte vill vara med dig längre.

Förstår hon inte att ditt hjärta gråter?

Att du känner dig tom och bortglömd.

Att dina drömmar ligger krossade vid hennes fötter.

Detta tänker du på när du ligger där.

Och om du inte reser dig upp kommer du fortsätta tänka på det.

För alltid.

För evigt.

Helt i onödan.

Res på dig och gå vidare.

Det är tungt i början men sedan går det lättare.

Tillslut träffar du någon annan som tvättar bort dina bekymmer,

då förstår du att det finns en mening med smärtan.

För hur ska man kunna uppleva sann kärlek om man aldrig har haft ett krossat hjärta?